Svårt att skriva ett inlägg efter mitt förra utan att det låter dumt i förhållande till det. Finns ju inget värre som kan hända. Även om jag igår i min trötthet, hunger, ledssamhet och gravidstinna kropp blev helt förtvivlad och visste inte vad jag skulle ta mig till när det stod att alla tågen var inställda hemåt och jag var tvungen att ta mig till solna med tunnelbanan där det var så tjockt med folk så jag fick panik för att till slut lyckas tränga mig på ett tåg som visade sig vara fel tåg och fick hoppa av i Läbbiga, förlåt Västra, skogen och vänta på ett nytt som var för fullt och sen nästa äntligen på igen och till Solna för att där leta reda på hur man tar sig till pendelstationen för inga utlovade bussar kunde jag se och när jag äntligen kom till pendeln hade tågen börjat gå igen men var försenade så till slut två timmar efter start var jag hemma, så är ju inte det så hemskt som vad pappa Niklas får genomgå och det vet jag men kunde inte hjälpa att gråta och känna att jag inte visste vad jag skulle ta mig till just då. Efteråt så inser jag ju såklart att det var dumt av mig men det är något som hänt med mig och inget gick att stoppa de känslorna som bara överröstar allt sunt förnuft.
Pappa Niklas är nere i skåne sedan igår och får stöd från och stödjer sin familj i denna svåra stund. Jag och Lillen åker ner imorgon och ger vårt stöd med all kärlek vi kan till vår pappa/älskling Niklas och hans familj.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar